BVC
Kate växer så det knakar..
Vikt: 4200g
Längd: 55cm
Hon har redan växt ur 50/56 så nu köper vi 68 direkt :) Hennes lilla plutt bror kunde ha samma kläder till han var tre månader...
Puss Puss K.
Dagen.
Den värsta dagen i mitt liv men också en av de allra allra bästa dagarna var den 29 November.
Det hela började kvällen den 28e.
Jag kompade från jobbet vid kl15, köpte med mig lite julgodis hem och var mycket laddad för att julpynta. Vi plockade fram granen, klädde den, lite fina tomtar åkte fram och julstjärnor upp. Frankan var så duktig och hängde varsamt upp kulorna i granen.
Vid 21 snåret började det kännas i magen, ingen kraftigt men lite lätt sådär. Jag försökte gå och lägga mig och vila lite vid 00 men det var inte lönt, ungefär vid denna tid ringde vi till P's pappa som kom hit OM jag nu skulle föda. Vilket enligt mig var högst osannerligt. Direkt när han kom tog vi bilen in till SÖS, jag var säker på att jag skulle ha öppnat mig 0,005cm men var till min stora glädje öppen hela 5cm.
Jag fick lustgas, och bad ganska snabbt om ryggmärgsbedövning. När läkaren kom ock la bedövningen efter vad som känndes som en evighet släppte all smärta. Från att ha gått från skrik och vassa naglar i P's hand skulle jag vid detta tillfälle lätt kunnat tagit bilen till Espresso House för en soya Latte. Jag hade även lätt kunnat friat till läkaren som utförde det hela.
Vid 06 var jag öppen ca 8cm, värkarna stannade dock av och de fick sätta in värkstimulerandedropp. Bebis hjärtljud började bli lite oregelbundna så laktatprov togs, detta visade att hon mådde bra. Vi kämpade vidare och efter någon timma togs ett nytt laktatprov som var dubblat sen det förra, men det var fortfarande inget alarmerande.
Här började jag känna att det mer och mer liknade min förlossning med Frankan som slutade i akutsnitt, läkarna som denna gång inte ville ge mig ett planerat snitt lovade mig dyrt och herligt att om de började se tendenser till liknande händelseförlopp skulle de göra ett snitt innan det blev akut.
Som jag sa åt både min Bm och läkaren som lovade så trodde jag inte en sekund på detta, inte troligt att de skulle göra ett snitt utan att det var fara för barnet.
Stackars P fick springa skyttetrafik ut och in från rummet när alla prover skulle tas, exakt som förra gången.
Jag fick mer och mer värkstimmulerande dropp då ryggmärgsbedövningen verkade sakta ned det hela.
Vid 10 var jag öppen 10cm, hade vid denna tidpunkt även fått feber så jag fick febernedsättande dropp. Febern vägrade att gå ned och bebis hjärtljud låg mycket högre än normalt, de satte då in ytterligare medicinering på mig och tog ett nytt laktat prov.
Klockan 11.18 visade laktatvärdet skyhögt och 11.22 var rummet fullt av läkare och sköterskor. Jag blev informerad att de kommer dra ut min lilla flicka med sugklocka då det inte fanns tid för ett akutsnitt. Utanför rummet väntade P med ytterligare ett läkarteam om sugklockeförsöket skulle misslyckas och de skulle vara tvugna att snitta iaf. Jag tackar Gud och alla högre makter jag kan komma på att de fick ut henne med sugklockan annars hade jag nog inte suttit här med en liten flicka idag.
Sugklockan fästs på huvudet kl 11.24 och tre värkar, ett klipp och mycket smärta senare var hon ute. Det var en blå liten flicka som kom ut klockan 11.29 och snabbt passarade mitt bröst innan hon fördes till ett annat rum med pappsen och läkare. Hon hade inte riktigt förstått att hon var ute från magen och behövde hjälp med andning och medicineras för att hjärtat skulle komma igång att pumpa blod.
Att min moderkaka med stor sannerlighet hade lossnat och hon svalt blod gjorde inte saken bättre.
Medan de fäste massor av slangar på min lilla prinsessa hade de fullt upp med mig på rummet brevid, jag förlorade över en liter blod och var tvungen att bli sydd med 20 stygn.
Efter över en timma var det färdigsytt och min lilla flicka rullades in i en säng med en massa sladdar fäst på kroppen, hon var på väg till Neonatalavdelningen för fortsatt vård.
Jag skulle försöka gå på toaletten innan jag skulle få följa efter resterande familj, dock kunnde jag inte ens sitta upp innan jag svimmade så åka rullstol eller gå som jag själv föreslog var inte att tänka på. Istället blev jag nedrullad i min säng för att snabbt få se min lilla smurf innan jag skulle vidare till "min" avdelning.
Fyra dagar senare fick jag hålla i min lilla flicka för första gången som vid det här laget redan fått namnet Kate.
Jag har fortfarande tre veckor efter förlossningen, svårt att gå på toaletten och måste därför använda en kateter, mycket ont när jag sitter ned, mycket blödningar och värk till och från i magen.
Jag är besviken på läkaren som sa till min när jag ville ha ett kejsarsnitt att det knappast kunde bli värre än min förra förlossning, jag funderar på om hon verkigen var en förlossningsläkare som hon sa. Hur kunde hon isf påstå något sådant?!
Jag är besviken och ledsen att jag inte fick bättre information om min lilla flicka direkt efter förlossningen och innan jag kom ned till Neo. Jag låg i ovishet i över två timmar (vilket kändes som 2 dygn) om hur hon mådde och vad som var felet med henne. Jag var livrädd att någon läkare skulle komma in och berätta att de inte kunnat rädda henne eller att hon skulle få bestående skador.
Så här i efterhand känns alla dessa känslor lite fåniga då hon mår alldeles prima, men känslorna som jag hade när jag låg där kommer jag aldrig att glömma lika så ansiktsuttrycket på läkaren som svettigt försökte dra ut henne under förlossningen.
Förlossningen jag blev övertalad till att genomgå då läkningen skulle gå mycket fortare blev en mardröm med X antal läkarbesök och smärtor jag aldrig trodde var möjliga varken fysiskt och psykiskt.
Och att se sin son gråta på väg från sjukhuset och knappt våga sitta hos en mamma som inte kan hålla tårarna tillbaka är inget jag önskar min värsta fiende.
Puss Puss K.
Kate.
Pusspuss
