Södra BB.
Sen var de dags att börja amma, efter som jag gjort snitt sa hon att de skulle ta lite längre tid att få igång det hela.
Frank hade inga problem att få tag på tutten men han gav upp snabbt när de inte kom något. Max två sug sen vilade han, så var de nästan hela tiden till söndagen då vi åkte hem.
Vårat rum med en sovande pappa.
Franks första skötbord.
Barnmorskan var inne hos oss massa den natten, eller snarare morgonen, vi kom nog inte dit förän vid 4 snåret. Jag fick massa hjälp med ammningen och smärtlindring. Frank sov i min famn hela tiden, så mysigt.
Nästa morgon kom det en ny BM, hon var inte lika snäll som den vi haft på natten. Hon sa nått till mig om ammningen på morgonen när hon kom som jag blev sjukt irriterad på. Denna irritation gick senare över i gråt, fattar inte varför men tårarna bara kom.
Jag bad om att få duscha vid lunch, mitt hår var så äckligt och jag har nog aldrig varit så svettig i hela mitt liv. En BM student hjälpte mig i badkaret, tror aldrig jag uppskattat en dusch så mycket.
Sen tog hon av plåstret jag hade på såret så bara tejpen och stygnen satt kvar.
Gör bilden liten för känsliga läsare ;)
Det gjorde sjukt ont att vara upp och gå, men jag kämpade på med N's ord i huvudet. Det stramade så sjukt mycket att jag trodde såret gått upp hela tiden.
Våra BM's från förlossningen kom på besök på eftermiddagen, när de såg mig vara uppe och gå blev de helt förvånade. Tyckte jag var en riktig kämpe som hunnit med två förlossningar och redan var uppe och gick.
Tvingade P ta kort på dem, hon som håller i Frank var hon som var studenten.
Vi fick även besök av P's föräldrar på lördagen, de kom förbi i nån timma och spanade in Frank.
Frank för första gången i kläder sen han kom till världen. Det var inte lätt för mig att få på honom allt ska jag säga. En liten sprattelgubbe är han allt! Kläderna är lite stora trots att de är stl 50, trodde de skulle vara för små när jag köpte dem. Men han var ju så liten så nu har han nått att växa i.
Resten av tiden vi stannade innehöll dagarna mest att pumpa mjölk och försöka förstå sig på lillen.
Innan vi åkte hem blev han undersökt av en barnläkare och höseltest gjordes. Allt såg fint ut, han hade dock gått ner lite i vikt till 2905g, men vi vägde han ca 12 timmar senare och då hade han börjat gått upp lite och vägde 2930g.
Puss K.
Förlossningen del 2.
Klockan 14.02 blev vi inskrivna på SÖS förlossningsavdelning, vi fick deras lyxrum efter ha väntat i ca 20 minuter. Rummet hade egen toa, dusch ja allt man kunde önska sig.
Jag fick en fin fin skjorta i Small att ta på mig, det roliga är att Small är 90-100kg, haha. Perfekt storlek för mig alltså.
De satta fast elektroder på magen igen och gjorde en ny CTG-kurva. Våra Barnmorskor kom in och presenterade sig. De var supersöta en BM och en BM student.
Efter jag legat med CTG't ett tag kom de in och kollade så allt var fint, det visade sig att Midgets hjärtfrekvenskurva var lite svajig men det var inget jag skulle oroa mig för. Men för säkerehetsskull satte de en elektrod på Midgets huvud för att få en bättre avläsning. När denna var satt var kl ca 15 och jag lyckades tjata till mig lustgasen.
Ungefär vid samma tid satte de en infart i min hand utifall något skulle hända. Jag har hela livet haft problem med svimmningar i samband med provtagning och liknande så detta var inte kul. Jag hade skrivit i min journal innan förlossningen att jag helst ville slippa det, men när jag väl låg där känndes de rätt att sätta i den.
Mellan kl 15-17 testade vi massa olika ställningar, jag satt på en pilatesboll, låg på sidan, stod på knä, ja jag minns knappt alla ställningar. Hade sjuka värkar vid denna tid så det var inte lätt att flytta runt i olika possitioner. Mina Bm peppade mig hela tiden och sa att jag var grym på att andas och mycket smärttålig.
När allt var som hemskast kommer jag ihåg att jag frågade barnmorskorna när de slutade för dagen, de svarade 20.00. Så vi kom överens om att vi skulle föda fram Midget innan de skulle hem.
Barnmorskorna gjorde undersökningar med jämna mellanrum för att kolla hur mycket jag öppnat mig. Eftersom det var en BM student med gjordes alla undersökningar två gånger, Inte skönt! Vid kl 17.30 hade jag öppnat mig 7-8cm, men Midgets huvud låg inte tillräckligt långt bak vid bäcknet så jag var tvungen att krysta sammtidigt som hon tryckte livmoderstappen nedåt, ONT gjorde de vill jag lova.
Midgets Hjärtfrekvens ville inte bli stabil så läkaren beslutade att ta ett blodprov från hans huvud för att se att han mådde bra. Tror provet kallas laktat eller nått liknande. Det kom två personer till in på rummet när provet skulle tas, P' blev som vanligt utkastad av mig.
Vid första undersökningen sa jag åt honom att jag inte ville ha sällskap i rummet när undersökningarna gjordes. Så han var så duktig att springa ut när de kom folk för undersökning. Han spenderade antgligen mer tid utanför vårat rum än där inne med mig.
Provet visade iaf att Midget mådde fin fint så det var bara att fortsätta kämpa.
Flodhästen försöker överleva, haha.
När klockan började närma sig 18.30, hade jag öppnat mig 9cm, och det var dags att ta ett nytt blodprov från Midget. Blodprovet visade denna gång ett förhöjt värde men inget alarmerande. Efter denna undersökning beslutar läkaren att sätta ett värkstimulerande dropp så jag ska öppna mig sista cm och börja krysta.
Midgets hjärtfrekvens blev mer ostadigt av detta dropp så det togs bort efter ca 20 min. Vid det här laget reagerar han även på min lustgas som tas bort helt och jag blev nu tvungen att endast andas själv.
När klockan började närma sig 20 och mina barnmorskor skulle avsluta sitt arbetspass, började Midget bli otålig. Ett nytt prov togs som var mycket förhöjt. Läkaren beslutar snabbt att NU, ska han ut! Mina Bm's lovade mig att stanna tills han var ute. Mina smycken plockades av, en kateter sattes och jag blev snabbt iväg rullad till operationssalen. Läkaren som hört mig be P lämna rummet massa gånger frågade mig om han får vara med under kejsarsnittet, såklart fick han de!
Heting, han hade även en matchande mössa fick dock ingen bild av den.
Inne på operationssalen kunde jag inte längre höra Midgets hjärtljud för den inte längre är kopplad till min "högtalere" vilket inte känns så bra.
N. som födde twinsen med kejsarsnitt sa till mig när vi var och hälsade på dem att om jag skulle behöva kejsarsnitt skulle jag inte oroa mig för att de var så skickliga. När hon berättade detta tänkte jag att jag ALDRIG skulle behöva gå igenom samma sak.
Men nu låg jag där, klar för operation med dessa ord ekande i mitt huvud. Om hon inte hade berättat om hennes kejsarsnitt hade jag nog varit livrädd, jag tror hennes ord hjälpte mig mycket!
Alla 11 personerna inne i operationssalen presenterade sig och mina barnmorskor var fortfarande kvar, innan de började operera sa hon att de skulle gå hem efter operationen och komma och hälsa på mig under morgondagen.
De började med att lägga ryggmärgsbedövning och efter nån minut kunnde jag inte känna något. En minut senare hör jag ett skrik sen tyst sen skrik, Midget var ute!
Det första jag sa var;"P lämna honom inte!" Jag har sett för mycket såpopror där de byter barn vid födseln så här ska han minsann inte lämnas själv.
P och Midget gick iväg med barnläkaren för att torkas av och undersökas. Själv höll jag på att bli ihopsydd, Läkaren berättade att hon höll på att sy men de visste jag redan för jag hade som en liten spegel i lampan jag kunde tjuvkolla i. När jag sa de kom alla och kollade om de verkligen fanns en sån, haha.
Efter några minuter kom P ut med Midget i armarna och la han på mitt bröst.
Helt sjuk känsla, han var så fin!
När jag var ihoppsydd och klar skulle de lägga över mig i en annan säng och köra mig till uppvaket. Helt sjukt att se sina ben flyttas utan att känna nått, jag var tvungen att titta åt ett annat håll när de lyfte för att inte må illa.
P och Midget gick in och undersöktes vidare medan jag rullades iväg till uppvakt där jag fick ligga i 2 timmar innan känseln kom tillbaka.
Efter drygt en timma kom P och Midget ner till mig, och han fick ligga på mitt bröst.
Det var så mörkt på uppvaket så bilden blev inte så bra, men man kan se en utslagen mamma iaf.
När jag kunde röra på mina ben ordentliget igen fick vi åka tillbaka till förlossningen där jag fick morfin för smärtan i magen. Efter ca 4 timmar blir vi förflyttade till södra BB's familje hotell.
Puss K.
Förlossningen del 1.
Torsdag morgon 04.13 den 4 Mars satte värkarna igång.
Dagen innan hade jag pratat med Plinn som också ska få barn vilken dag som helst. Vi båda hade gått över tiden och ville bara ha ut kiddsen. När första värken kom ångrade jag mig ditekt, hur kan det göra så ont!?
Vid 05 snåret hade jag regelbundna värkar ca var 5-7 minut som varade i ungefär 30 sekunder.
Jag ringde till förlossningen och frågade om jag skulle vänta på min tid för överburenhetskontroll 08.45 eller komma in till dem. Efter som jag inte kännt Midget efter jag vaknat fick jag instruktioner om att dricka ett glas isvatten och lägga mig ner och försöka känna honom. Efter 30 minuter och fortfaraande ingen spark ringde jag tillbaka. BM sa att vi skulle komma in direkt så de fick göra en koll. Med tanke på att jag skulle väcka P, sminka mig, klä på mig, packa väska och ja ni förstår, var vi iaf inte där förän 08.20.
Så jag sa till vid receptionen att jag endå hade en tid en trappa ner då de verkade stressade, vi gick ner och tog den.
Nere på kontrollen kollade de först CTG kurva, mina värkar och barnets hjärtljud, i ca 30 minuter innan vi fick gå in och träffa läkaren. Mina värkar var nu ganska kraftiga och jag fick verligen anstränga mig för att andas igenom dem utan att nån skulle se hur ont de gjorde, haha. Väl inne hos läkaren pratade vi först lite sen var de dags för undersökning, P fick strikta restruktioner på att lämna rummet.
Ultraljudet var fint och de fanns tillräckligt med fostervatten kvar, så hon sa att han nog kommer stanna ett tag till i magen. Fuck tänkte jag, så detta är alltså bara förvärkar!!
Sen var de dags för henne att svepahinnorna och kolla om jag hade öppnat mig något. Hon kännde runt lite och plötsligt sa hon de finaste orden på jorden i denna stund ;"Oj, bra jobbat, du har öppnat dig 3 cm!"
Yes, tänkte jag. Kanske är riktiga värkar då. Hon frågade mig om jag hade ont och jag svarade såklart att jag bara hade LITE ont. Varför ska jag försöka leka tuff hela tiden!?
Ja annars döljer du smärtan bra, fick jag till svar. Och ja, det var precis de jag gjorde. Jag bet mig sååå hårt i läppen och andades så lungt jag kunde genom varje värk.
"Ta en snabb promenad till skanstull, så kan du åka till förlossningen sen och föda barn." Det var de sista hon sa till min innan jag gick ut i från undersökningsrummet. Jag var så glad att jag nästan grät, hade svårt att få fram orden till P. Shit gråter närtan nu när jag skriver, haha.
Vi tog bilen hem, för gå, Nej de var det inte på tal om. När jag väl fick en värk höll jag på att dö!
Vi tog en sväng förbi jobbet på vägen hem, var tvungen att fixa lite småsaker. G som jobbade var helt förskräckt av att se mig ha så ont. När jag skulle gå på toa lossnade slemproppen och till min stora glädje såg jag att toapappret är slut! KUL, yes de var verkligen min dag i dag. Så jag fick som ett litet barn ropa på G om att hämta lite papper till mig.
Väl hemma la vi oss ner i sängen och P tvingades trycka de hårdaste han kunde på mitt bäcken genom värkarna. När klockan var 12, började jag känna ett stort behov av bedövning. Vi ringde förlossningen som då sa att de hade lite fullt för tillfället men att jag kunde få komma in endå och att de skulle fixa nått.
Men ingen brådska var de sista jag fick höra.
Vi väntade och väntade men när klockan var 13, var de kaos. Allt packades in i bilen och det bara av till Södersjukhuset och Förlossningen.
Puss K.
