Förlossningen del 1.
Torsdag morgon 04.13 den 4 Mars satte värkarna igång.
Dagen innan hade jag pratat med Plinn som också ska få barn vilken dag som helst. Vi båda hade gått över tiden och ville bara ha ut kiddsen. När första värken kom ångrade jag mig ditekt, hur kan det göra så ont!?
Vid 05 snåret hade jag regelbundna värkar ca var 5-7 minut som varade i ungefär 30 sekunder.
Jag ringde till förlossningen och frågade om jag skulle vänta på min tid för överburenhetskontroll 08.45 eller komma in till dem. Efter som jag inte kännt Midget efter jag vaknat fick jag instruktioner om att dricka ett glas isvatten och lägga mig ner och försöka känna honom. Efter 30 minuter och fortfaraande ingen spark ringde jag tillbaka. BM sa att vi skulle komma in direkt så de fick göra en koll. Med tanke på att jag skulle väcka P, sminka mig, klä på mig, packa väska och ja ni förstår, var vi iaf inte där förän 08.20.
Så jag sa till vid receptionen att jag endå hade en tid en trappa ner då de verkade stressade, vi gick ner och tog den.
Nere på kontrollen kollade de först CTG kurva, mina värkar och barnets hjärtljud, i ca 30 minuter innan vi fick gå in och träffa läkaren. Mina värkar var nu ganska kraftiga och jag fick verligen anstränga mig för att andas igenom dem utan att nån skulle se hur ont de gjorde, haha. Väl inne hos läkaren pratade vi först lite sen var de dags för undersökning, P fick strikta restruktioner på att lämna rummet.
Ultraljudet var fint och de fanns tillräckligt med fostervatten kvar, så hon sa att han nog kommer stanna ett tag till i magen. Fuck tänkte jag, så detta är alltså bara förvärkar!!
Sen var de dags för henne att svepahinnorna och kolla om jag hade öppnat mig något. Hon kännde runt lite och plötsligt sa hon de finaste orden på jorden i denna stund ;"Oj, bra jobbat, du har öppnat dig 3 cm!"
Yes, tänkte jag. Kanske är riktiga värkar då. Hon frågade mig om jag hade ont och jag svarade såklart att jag bara hade LITE ont. Varför ska jag försöka leka tuff hela tiden!?
Ja annars döljer du smärtan bra, fick jag till svar. Och ja, det var precis de jag gjorde. Jag bet mig sååå hårt i läppen och andades så lungt jag kunde genom varje värk.
"Ta en snabb promenad till skanstull, så kan du åka till förlossningen sen och föda barn." Det var de sista hon sa till min innan jag gick ut i från undersökningsrummet. Jag var så glad att jag nästan grät, hade svårt att få fram orden till P. Shit gråter närtan nu när jag skriver, haha.
Vi tog bilen hem, för gå, Nej de var det inte på tal om. När jag väl fick en värk höll jag på att dö!
Vi tog en sväng förbi jobbet på vägen hem, var tvungen att fixa lite småsaker. G som jobbade var helt förskräckt av att se mig ha så ont. När jag skulle gå på toa lossnade slemproppen och till min stora glädje såg jag att toapappret är slut! KUL, yes de var verkligen min dag i dag. Så jag fick som ett litet barn ropa på G om att hämta lite papper till mig.
Väl hemma la vi oss ner i sängen och P tvingades trycka de hårdaste han kunde på mitt bäcken genom värkarna. När klockan var 12, började jag känna ett stort behov av bedövning. Vi ringde förlossningen som då sa att de hade lite fullt för tillfället men att jag kunde få komma in endå och att de skulle fixa nått.
Men ingen brådska var de sista jag fick höra.
Vi väntade och väntade men när klockan var 13, var de kaos. Allt packades in i bilen och det bara av till Södersjukhuset och Förlossningen.
Puss K.
